Elviras tillsammans med sina klasskompisar.

(Avskedsfest, ordnad av kompisarna p g a Ungernflytt)

Skolavslutningsdagen juni 2009

Vet inte vem som har mest ont av det, hon eller jag???  I morse var det likadant igen!  OSYNLIG..............ja, just det, osynlig! Precis så är det. Vi klär oss, åker till skolan och jag följer Elvira till klassrummet. De står där i en klunga tillsammans och har skoj, de små ungerska flickorna alltså. De skrattar och pratar och tisslar, precis som tjejer i den åldern gör, men ingen reagerar på att Elvira kommer in. Ingen lyser upp, hälsar eller kommer för att få en morgonkram av sin kompis......................... Nääe, ingen kommer fram idag heller!!! Det är då som det gör så ont i hjärtat..................ja, i mitt alltså. Elvira säger ingenting, verkar inte reagera nämvärt. Jag säger till henne, är det alltid så här? Kommer de aldrig fram för att ta dig med i leken eller i gemenskapen? Nej mamma det gör de inte! Men kan inte du gå fram då och visa att du vill vara med? Neeeeej mamma. Jag vill inte, det går inte. Nähe, säger jag och sväljer klumpen i halsen.

Nähe, inte idag heller !!!

Viszlat!